Balladen om det sorgsna kaféet är en fantastisk kortroman av Carson McCullers från 1951 (nyutgåvan rymmer dessutom sju noveller). Den handlar om en dyster stad i amerikanska Södern med korta vintrar och långa brännande somrar. Där finns en bomullsfabrik och knotiga persikoträd. Mitt i staden står ett stort hus tillhörande Amelia Evans – en rik, bastant kvinna som föredrar att hålla sig för sig själv.
En tyst aprilkväll kommer en puckelryggig man till staden, och söker upp Amelia. Efter det förändras allt. Snart öppnas ett kafé i det stora huset och både Amelia och resten av staden lever upp. Invånarna och arbetarna samlas på kaféet och skålar och skrattar. Men säg den lycka som är evig – när en man från det förflutna återkommer börjar allt långsamt falla samman.
Balladen om det sorgsna kaféet är en berättelse som går rakt in i magen. Det är varmt och vemodigt om ensamhet, kärlek och svek. Om det svåra med relationer och att vara nära. McCullers skriver så målande om människorna och deras drömmar och längtan och tillkortakommanden. Hennes språk är klart och poetiskt.
”Luften var frisk och och med sina blommor var persikoträden lätta som marsmoln.” (33)
”Men vad var den då för något, denna kärlek?
För det första är kärlek en upplevelse som delas av två människor – men att den är en gemensam upplevelse innebär inte att båda uppfattar den likadant. Där finns den som älskar och den som älskas, men dessa två kommer från vitt skilda världar. Ofta är den som älskas bara ett incitament för all uppdämd kärlek som under lång tid legat och slumrat inom den som älskar, Och så känner på något sätt alla som älskar. Innerst inne känner han att hans kärlek är helt avskild från allt annat. Han blir varse en ny, märklig ensamhet och det är denna insikt som gör att han lider som han gör. Det finns följdaktligen bara en sak att göra för den som älskar. Att bereda rum för sin kärlek inom sig så gott det bara är möjligt; han måste bygga upp en helt ny inre värld – en värld som är laddad och sällsam, helt sluten i sig själv.” (53)
”Har man en gång levt ihop med någon annan är det en svår pina att tvingas leva ensam. Tystnaden i ett rum med en sprakande brasa när klockan plötsligt slutar ticka, det tomma husets nervösa skuggor – det är bättre att släppa in sin svurna fiende än att möta rysligheten i att leva ensam.” (104)
”Och de där grå ögonen – för varje dag som gick skelade de allt värre och det var som om de sökte varandra för att utbyta en liten igenkännande blick av smärta och ensamhet.” (118)
Blev även mycket tagen av novellen Den plågade pojken – om en pojke som kommer hem till ett tyst hus, och hur skräcken för att det har hänt hans mor något genast biter tag. Så hjärtskärande.
Läs också: Hjärtat jagar allena