Ormbunkslandet av Elin Bengtsson handlar om att vara för nära någon en inte får, någon en växt upp med, med en likadan kropp av stål och huvudet fullt av samma påhittade, hemliga världar. Syskonen Margit och Mika är oskiljaktiga, har alltid varit. Någon gång under uppväxten har de börjat utforska varandras kroppar – de vet att det är förbjudet, men de kan inte låta bli. De träffas och gömmer sig under stora ormbunksfält i närheten av deras hem, eller kysser varandra i redskapsförrådet.
”I skogen bakom huset sträcker sig gigantiska ormbunkar mot himlen. Ingen kan upptäcka oss under plymerna, vi är två mossiga stenar på marken. Vi plockar ormbunkar och sätter dem på huvudet som kronor. Vi är regenter över fåglar, ekorrar och gammalt skräp, satta att råda över Ormbunkslandet i evighet.” (s 31)
”En psykoterapeut eller en journalist från en snaskig kvällstidning skulle haka upp sig på allt som har med sex att göra. Jag slår vad som att det skulle vara det enda de frågade om. De skulle inte vara det minsta intresserade av Ormbunkslandet, av att ligga stilla på rygg med armar som snuddar och prata om de nationella proven eller om vilka vi ska vara när vi glider in i den andra världen igen.
De skulle fråga så mycket om sex att det skulle börja snurra i huvudet och jag hetsigt skulle börja svara vad som helst bara för att få dem att sluta. Trots att sex vore långt ifrån det första jag skulle tänka på om någon frågade mig om Mika. Jag skulle tänka på ormbunkar, fantasier, att komma någon så nära som det bara går, på övningar i att härdas. Ändå är jag säker på att allt som någonsin varit vi skulle krympas ner till en hög med gamla dynor på golvet i Redskapsförrådet.” (s 98)
Men en dag säger Mika att de måste sluta. Det går inte längre. De måste komma ifrån varandra. Han lämnar hemmet och Margit för att göra lumpen. Margit står inte ut med ensamheten och saknaden över det som var de, hon klarar inte av att vara hemma utan Mika. Så hon rymmer till Malmö utan att känna någon, utan att ha något jobb eller någonstans att bo, med bara några månader kvar till studenten.
Snart träffar hon Ina och Paco, och flyttar in i deras kollektiv. Här får hon en ny tillvaro, fylld av Möllan, havet, demonstrationer och politiska diskussioner. Och Margit går i demonstrationstågen och ropar med de andra att ”All kärlek är fin” men vet samtidigt att allt skulle förstöras om hennes och Mikas kärlek kom fram. Hon vaktar sig och gör allt för att det inte ska avslöjas, samtidigt som hon känner sig hemskt ensam med sin hemlighet.
”Jag undrar om ensamhet alltid är något man känner i relation till andra människor. Nyckeln ligger tung och taggig i byxfickan, snart ska jag vrida om den i låset, få syn på Ina och Paco i köket med glas och tallrikar, mumla hej och sen gå in till mig. Ligga på rygg på madrassen med händerna hårt knutna och höra rösterna och kaffebryggaren, tänka att de pågår överallt, olika slags tillsammans, att rummet är en rymdfarkost, att jag är en partikel i världsrymden, en tyngdlös svävande stålfjäder. Att gravitation inte gäller mig, att ingenting gäller mig. Eller om ensamhet är något som redan finns i kroppen, som ett hål där andra har lungor.” (s 148)
Ormbunkslandet är en poetisk skildring av att växa upp, incest, att vilja vara nära och tillhöra. Om sökandet efter en plats att känna sig hemma på.