Spökskriverier om rymdkapslar, en kolikdotter som kommer in i världen och ett äktenskap som ruskas om av en otrohetsaffär. Jenny Offills bok Avd. för grubblerier består av vardagsfragment, minnen – berättelsen gör nedslag i historien samt i en kärlekshistoria. Jag tyckte om den fragmentariska läsningen, tänker att man kan läsa många stycken nästan fristående. Det är kärlekar som kommit och gått, vetenskapliga experiment som berättarjaget kommer att tänka på och känslan av att bli sviken av sin närmaste person. Det är sorgligt och mörkt men också varmt och rätt roligt, och förstås fullt av fina bitar, som:
“Jag träffade en australiensare som sa att han älskade att resa ensam. Han berättade om sitt jobb medan vi satt och drack vid havet. När en student fattar, när ansiktet liksom lyser upp, det är så jävla vackert, sa han. Jag nickade, rörd, trots att jag aldrig hade lärt någon en endaste sak. Vad är det du undervisar i? frågade jag. Rullskridskor, förklarade han.” (s 10-11)
“Just han var så vacker att jag brukade se på honom när han sov. Om jag var tvungen att sammanfatta vad han gjorde med mig, skulle jag säga följande: han fick mig att sjunga med i alla dåliga låtar på radion. Både när han älskade mig och när han inte gjorde det.” (s 15)
“Men doften av hennes hår. Hur hon kramade om mina fingrar med sin hand. Det var som medicin. För en gångs skull behövde jag inte tänka. Djuret härskade.” (32)
“Baraduc hävdade att han kunde fotografera känslor. ‘Hat, glädje, sorg, rädsla, medkänsla, vördnad & dyl. Inga nya kemikalier krävs för att få fram dessa resultat. Det räcker med en vanlig kamera.’ Han sökte upp känslomässigt berörda människor och höll sedan ljuskänsligt papper strax intill deras huvuden. Han upptäckte att samma känsla gjorde samma sorts avtryck på den fotografiska plåten, medan olika känslor såg olika ut. Ilska såg ut som fyrverkerier. Kärlek var en suddig fläck.” (47)
“Ett tankeexperiment lånat från stoikerna. Om du är trött på allt du har, föreställ dig att du har förlorat allt detta.” (s 71)