Bildhuggarens dotter är Tove Janssons barndomsskildring från 1968. Det är fint att hitta små pusselbitar som sedan återkommer i hennes romaner, till exempel förtjusningen över en riktigt bra och ruggig storm.
“Det var milda och melankoliska sånger om saker som bara fortsätter och fortsätter och som ingen kan göra nånting åt.”
(Efter en livlig kväll:) “På morgonen är det mycket viktigt att inte börja städa för tydligt. Och om man släpper in sorglig frisk luft kan vem som helst bli förkyld eller nedstämd. Det viktiga är att göra skarven till en ny dag mycket långsam och vänlig. Saker blir annorlunda i dagsljus och om skillnaden är för häftig kan det förstöra allt. Man måste kunna gå omkring ifred och känna efter och undra vad det är man egentligen längtar efter.”
“Det som kommer närmast är Fanny som är sjuttio år och samlar stenar och snäckor och döda djur och sjunger innan det blir regn.”
“Över hela hamnen och torget vilar en stämning av hot och förtrollning.”
“För att en skog ska bli tillräckligt stor tar man inte med trädtopparna och ingen himmel. Bara raka, mycket tjocka stammar som stiger rätt upp.”
Andra böcker om och av Tove Jansson:
Tove Jansson: arbeta och älska
Anteckningar från en ö
Vem ska trösta knyttet?
Sommarboken