Sensommarens absolut vackraste bok…
”När jag ser upp står någon och tittar på mig.
Det är Sabina.
Hon har en baddräkt under rocken.
’Ska vi simma’, säger hon.
Var skulle vi simma här?
Jag ser mig omkring.
Kräkrosa tapeter, ledsna människor, kaffekoppar, men inget hav.”
Jag kan inte komma på någon ljuvligare kombination av berättare än Sara Stridsberg och Sara Lundberg. Och nu finns deras Dyksommar. Den andas Beckomberga och Happy Sally och den räds inte allvaret trots att den vänder sig till barn. Om en pappa som är sjuk och inte vill leva längre, och om en dotter som väntar på att han ska vilja och kunna komma hem igen. Så fin ton, och Sara Lundbergs bilder är som vanligt bedövande vackra.
(Delvis saxat från bibliotekets Instagram)