På biblioteket idag så högläste jag Hundhålen av Stina Stoor, som ingår i novellsamlingen Vänskap och varma tassar. Inte helt lätt med högläsning när jag får hjärtsnörp varje gång jag läser den här pärlan till novell! Den rymmer så mycket dramatik och stora känslor. Som saknad, och skam. För den gamla norrbottenspetsen Peggy är borta. Farsan kan inte använda henne som arbetsredskap längre, hon har blivit för gammal. Pojken kryper in under soffbordet, till Peggyplatsen, känner djurlukt och hittar hundhår men ingen hund. Vill bara bli där, undan Farsans arga. Undan sig själv.
”Hon hade brukat krypa upp intill pojken i sängen på kvällarna. Velat bli klappad. Skrämt iväg alla gåshudstankar ur honom, eller nästan alla, bara genom att snarka på sitt sätt.” (102)
Detta är så fin novellkonst! Språket, nyorden och i sann novellanda – vändningen på slutet. Den västerbottniska naturen, de snåriga relationerna och hur berättelsen utgår från barnets upplevelse. Och hundar! Ååååå! Lääääs!
”Någon slags boll i fickan nu. En tuss tovad med tårar. En liten vitmjuk klump för minnet. Något att nudda. Bara så. Ett kärleksminne av hennes päls, och hur den kändes.” (s. 98)
Har faktiskt inte läst någon av de andra novellerna i samlingen än, men de handlar alla om relationen mellan människor och hundar och med författare som Majgull Axelsson och Sara Paborn. Och hur charmig framsida? (Av Karin Hagen)