Jag hade ganska svårt att ta mig in i Händelsehorisonten. Men det är något särskilt med språket -något som gör att jag vill befinna mig i det, stanna kvar där. Uppbrytningen, upprepningarna – det påminner om att flyta i vågor.
Vi befinner oss i Utkanterna, en plats utanför samhället, bakom bergen – dit alla mödrar och döttrar har förpassats och där de lever utan rättigheter. De har fått försöka skapa sig en tillvaro och ett hem där, med hjälp av skrot från soptippen och varandra. Milde, en av döttrarna, gör uppror mot staden och fängslas. Hon får välja på att avrättas eller att skickas upp i rymden. Vetenskapsmännen vill veta vad som händer med en kropp som färdas in i det svarta hålet Massan. Hur lång tid det kommer att ta innan kroppen slits itu.
Och kvar nere på jorden, mödrarna och döttrarna med blickarna på himlen.